Tack för mat och dryck! Såg ni vart de andra gick? Vart är min mössa?
Ovanstående är en liten lustighet som min mormor brukade säga då och då. Jag vill minnas att hon själv fick den återberättad till sig från sin mor. Historien är något i stil med att allt skall ha sagts av en ung man som i sällskap med andra blev bjudna på en bit mat. Den unge mannen blev kvar lite längre än de övriga. När han sedermera skulle gå sa han denna fras vilket värdfolket tyckte var så pass lusigt att man kom ihåg det och återberättade det.
Hur det än är med det så har jag tagit den till mig och har fortsatt traditionen att återberätta den till min familjs stora glädje, eller kanske inte!